madelenerone

 

När det ringer i mobilen, det står Morfar på displayen,

innan man svarar hinner man bli orolig att något har hänt,

då inser man hur sällan man slår in hans nummer och faktiskt ringer och frågar hur han har det...

 

Jag blev så glad, samtidigt som jag ville gråta för att det var så länge sen vi pratade.

Jag har nu lovat mig själv att oftare ringa det där lilla samtalet som inte tar någon tid alls av min tid,

för att kanske få morfar att känna sig mindre ensam.

Det är inte för mycket begärt, nej verkligen inte!

Hur mycket slösar jag inte min tid på annat onödigt på telefonen? Alldeles för mycket!